Mirjam Brocknäs

Mirjam BrocknäsAtt bli diagnostiserad med demens kan vara en chock både för de drabbade och för deras anhöriga, och diagnosen i sig är förknippad med skam. Att vara aktiv i exempelvis konst- och samtalsgrupper kan fördröja sjukdomsförloppet och vara mycket positiva för de drabbade och för kommunen i stort.

Vem är du?

Mirjam Brocknäs, äldrepedagog vid Upplands-Bro kommun, i grund och botten beteendevetare och gerontolog med inriktning på demens från Tyskland.

Vad kan du säga om ditt arbete med demens?

När jag började arbeta med demensfrågor i Upplands-Bro 2010 saknades utvecklade strukturer för att hjälpa personer med demensproblematik och deras anhöriga. De nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom togs fram av Socialstyrelsen 2010, och jag har gjort mitt bästa för att implementera dem. Jag har bland annat startat flera öppna aktiviteter samt inrättat veckovisa stödgrupper för personer med demens och deras anhöriga, med syfte att ge stöd till personer som befinner sig i ett tidigt stadium av demens. I dessa grupper kan både konst och samtal användas som en del i behandlingen. Jag arbetar också med den årliga Alzheimerdagen i Upplands-Bro.

FOU nu har varit med mig ända sedan starten, och har varit ett stöd för mig i att utveckla mitt arbete i Upplands-Bro, inte minst i form av projekt jag genomfört först med Lars Sonde (numera vid Äldrecentrum) och sedan med Elisabeth Lautitzen och Yanan Li. Samverkansgruppen kring demens har varit inneburit ett viktigt nätverk, och det är kul att utbyta erfarenheter. Det har gett en fantastisk energikick, vilket jag är mycket tacksam för.

Vad har stödet betytt för de som besökt demensgrupperna, och för kommunen i stort?

Att diagnostiseras med demens kan innebära en chock och en stor omställning för den drabbade, och diagnosen i sig är förknippad med skam. I många kommuner saknas stöd för personer i ett tidigt skede av demens; de saknar någon att prata med och utbyta erfarenheter med. Många drabbade som deltagit på mina grupper berättar att de inte längre känner sig ensamma – att de inte längre behöver spela teater. Också för anhöriga är det positivt att få träffa andra i en liknande situation, för stöd och erfarenhetsutbyte. Jag minns en gammal man som först inte hade velat undersöka sig och som efter att han fått sin diagnos inte heller ville gå till någon grupp, men som efter sitt första besök gjorde en helomvändning: i gruppen fick han vänner, förståelse och acceptans, och redan samma kväll kontaktade han sina släktingar och berättade om sin diagnos.

Forskningen visar att sådana här grupper hjälper; drabbade kan leva kvar längre hemma innan de behöver flytta till ett boende, vilket betyder oerhört mycket både för de drabbade och för deras anhöriga. Rent samhällsekonomiskt är detta naturligtvis också positivt, då det innebär en stor besparing för kommunerna att drabbade kan bo kvar hemma längre.

Vad är ditt råd till kommuner som också vill börja erbjuda stöd i ett tidigt skede?

Jag säger samma sak som Lars Sonde sade till mig: "Ge inte upp!" Initialt kan det vara svårt att hitta drabbade, just på grund av den skam diagnosen innebär. Samarbeta med minnesmottagningar och vårdcentraler; be att få stöd av läkare. Det är svårt att få igång en första grupp, men när verksamheten väl är igång går det lättare och lättare.

Klicka här för att se filmen "Att leva varje dag, livet ut!", som visar på Mirjams arbete med demens i Upplands-Bro.